I don't know why I felt the need to keep it up for oh so long it's all my fault I'm sorry you did absolutely nothing wrong

Jag lever just nu på värktabletter, halstabletter, nässpray och näsdukar. Förkylningen som nästan kom förra veckan slog mig med full kraft och detta är dag två av två än så länge denna vecka som jag är hemma och sjuk. Får ångest över att jag halkar efter i mina delkurser, så imorgon ska jag försöka gå på min föreläsning. Jag har till och med gjort men inte förstått övningarna till imorgon (som vanligt), och jag får ångest över alla fel jag måste ha gjort för att jag helt enkelt inte förstår och inte bryr mig om att förstå heller.

Jag är så omotiverad att hälften kunde vara nog. Jag försöker peppa mig till att göra grejer och jag vill göra dem också, jag bara...gör dem inte. Jag får ont i magen av allt jag inte kan i skolan, men inte heller gör någonting åt för att kunna. Försöker jag plugga hemma sitter jag och tänker på allt annat, och det tar inte ens en minut innan jag är så totalt ofokuserad att jag bara ger upp och gör något annat. Visst, jag gjorde mina uppgifter idag. Men det tog också säkert tredubbelt så lång tid, bara för att jag vägrade att faktiskt läsa i grammatikboken (KRÄÄÄÄÄK) och förstå det som stod där, utan bara bläddrade och bläddrade för att hitta någonting som liknade meningen som jag skulle översätta medan jag tänkte på och ibland också gjorde helt annat samtidigt. Usch, jag är så dålig på det här. Självdisciplinen är fullständigt på botten, och jag önskade ibland att jag hade ett totalt hjärndött arbete att sysselsätta mig med ett tag, för att göra någonting men för att slippa tänka. Jag är helt körd i botten, jag orkar bara inte.

Min mobil har aldrig varit så tyst och stilla som den är nu, och det är mitt eget fel. Jag är envis och elak och dum och feg, jag skapade självmant den ultimata släppa-taget-NU-situationen, och sen vägrade jag göra det. Istället går jag runt här hemma och hostar upp mina lungor, tänker alldeles för mycket och alldeles för lite och blir så galen så galen på mig själ. Och för att sedan ge mig ännu lite mer ångest och öka på min redan alltför befintliga tankspriddhet börjar jag fundera på vad jag ska göra sen; vad har jag för planer egentligen? Vad vill jag med mitt liv? Jag har en massa drömmar men inga ambitioner som räcker för att uppnå dessa inom den närmsta tiden, knappt efter det heller. Jag vet inte när jag slutade att tro på mig själv men det här börjar bli löjligt. Min kan-inte-vill-inte-mentalitet börjar reta gallfeber på till och med mig, då kan jag bara ana vad det måste göra med alla andra. Eller så är jag bra på att låtsas som att den inte finns där, jag hoppas det. Jag är så trött så trött så trött.

Jag har målat fan på väggen, men där får han nog stanna ett tag tills jag hittar en bättre färg och en gladare Camilla som kan reda ut det här. Nu ska jag fortsätta hosta i sängen, en annan måste åka bussar och tåg och vara duktig och le i skolan imorgon. FANTASTISKT!