2007-11-30

30 november



Grejen är att jag egentligen inte vet varför jag bloggar. Det är ju inte precis så att det är någon som läser detta (hej, om du skulle råka göra det), och egentligen är jag väldigt duktig på att vägra strömmen (alla skaffade Facebook, jag gjorde det för länge sedan och totalvägrade använda det bara för att alla andra började). Men när det gäller bloggande är det rätt svårt att låta bli, även om det råkar vara så att ALLA har en blogg. Eller flera för den delen.

Jag kan inte låta bli. Kanske är det för att jag här om dagen kom fram till att jag inte skriver längre. Jag pratade alltid om hur mycket jag älskade att skriva, och ett tag gjorde jag det väldigt mycket. Men sen bara...tog det slut. Inte för att orden tog slut, men de ersattes av andra saker; inte nödvändigt vis viktigare saker heller (TV-tittande och slösurfande är sällan särskilt engagerande...), jag slutade läsa böcker. Jag började fotografera, men det är inte riktigt samma sak. Man saknar orden, för trots allt är det något väldigt befriande med att skriva av sig - mitt mål är inte precis att få hela världen att läsa det jag skriver här; egentligen är min blogg totalt oviktig för alla andra. Men jag behöver den, för här kan jag skriva vad som helst, när som helst, hur som helst. Och det är, som vi alla vet, rätt trevligt.





Sleep tight

Idag är jag på jobbet och är duktig och skriver in siffror och sorterar papper. Det går dock i snigelfart, för min hjärna är inte med alls. Den ligger hemma i sängen och sover och återhämtar sig efter en tuff vecka med lite sömn.

Det vill jag också göra.

Just because



Jag tänkte egentligen skriva ett långt, långt inlägg och klaga på dagen; en sådan dag där det är alldeles för grått och alldeles för mörkt och alldeles för tungt för att överhuvudtaget fungera ordentligt.

Jag tänkte skriva att det var segt att gå upp efter fjärde natten i rad stannat uppe och gjort klart skoluppgifter som jag inte haft koncentrationsförmåga nog över för att göra dessa klara någorlunda snabbt och effektivt.

Men sedan kom jag fram till att det inte fanns vidare mycket att klaga på trots allt. Vissa dagar är bara gråa, deal with it. Visst, jag missade bussen, men jag hann med den som gick tio minuter senare och hann perfekt till lektionen. Jag fick lämnat in mitt ena arbete, och det andra som skulle redovisas som jag inte alls kunde (grupparbete där man ska kunna allas delar är rätt tuffa) blev uppskjutet till måndag. En andra chans, vad kan man göra annat än att bocka och tacka? Jag fick fikat med min mamma, som blev så glad när jag ringde och frågade om hon hade eftermiddagen ledig att jag skämdes lite för att jag inte är snäll mot henne oftare. Jag är stolt ägare till två nya kjolar som visar mina ben på ett lagom charmerande sätt, körlektionen gick strålande bra, bussfärden hem var inte jobbig; sittplats hela vägen. Mitt iPod-batteri höll sig ända fram till dörren. Jag har studiedag imorgon och ska jobba på ett ställe jag ofta har väldigt roligt. Alltså har jag kvällen fri, jag kan sega precis hur mycket jag vill. Och vi råkar ha choklad hemma. Te och choklad. Inga läxor, bara mjukisbyxor.


Det finns inget att klaga på. Nej, vissa dagar kan man inte låta bli att vara något annat än nöjd.

2007-11-28

Inblick och ångest

Idag var jag på en mässa fullt med gymnasieungdomar som knuffades, broschyr-räckande händer ("MEN VARFÖR VILL DU INTE PLUGGA PÅ DETTA UNIVERSITET? VI HAR ALLT DU VILL HA-AA!"), och människor som luktade svett. Framtiden kryper allt närmare, och jag misstänker starkt att jag snart behöver sätta mig en eftermiddag beväpnad med en kopp te, ett block och en penna. Och kanske sisådär 100 post-it lappar för att markera alla "kanske".

Varför ska man veta redan nu vad man vill göra resten av sitt liv? Egentligen måste man ju inte det, egentligen kan du bara ta det som det kommer. Men jag är livrädd för att valen jag ska göra ska bli fel, att jag ska ha slösat bort de "finaste och roligaste" åren av mitt liv på något som inte alls blev som jag ville.

Jag vet att jag vill bort härifrån, jag vill resa och uppleva nya saker. Men samtidigt vill jag inte chocka mig själv (ty jag är en rädd liten hare när det kommer till väldigt mycket), genom att åka någonstans helt själv där jag aldrig varit förut och flytta dit och bara hoppas på det bästa. Jag kommer komma till flygplatsen, gråta blod och åka hem. Jag är bra på att backa ur när det gäller.

Jag borde verkligen inte göra detta just nu, jag borde nog sova istället.

Framtiden är ju trots allt inte här riktigt än.

2007-11-26

Ja...

Det är bra, allt är bra. Det är mörkare, kallare och och mer deprimerande. Samtidigt är det ljusare, varmare och mysigare än jag minns. Tiden går fort, men det är bra, allt är bra.

2007-11-09

Jomenvisst...

Sommarens spöken har kommit fram i form av två mailadresserMSN. Man kan fråga sig varför nu, varför överhuvudtaget? Eller så kan man svara på det där "hey"-meddelandet, skratta lite åt ödet i största allmänhet och bara ta det för vad det är. Sommarens spöken.

2007-11-07

På rymmen från det gråa

Idag var det en sådan dag där det aldrig blev riktigt just. Det är inte särskilt svårt att få hjärnan att förstå att det faktiskt snart är vinter. Kroppen däremot vill inte riktigt hålla med. Mina ben saknar solen, mina fötter saknar varm sand och vatten; mina händer förstår ingenting och har valt att bli kalla och torra. Knogarna protesterar genom att få huden att spricka. Bara sådär så det blöder lite grann och ser ut som jag varit i slagsmål. Eller, ja, jag antar att det är ungefär såhär händer ser ut när de varit i slagsmål; själv är jag ett ganska snällt barn, jag har inte varit i slagsmål. Inte så det börjat blöda på knogarna i alla fall.

Värst är det nog för mitt hjärta, tror jag. Mitt hjärta sjunger sommarvisor och befinner sig mestadels någon annanstans. Hjärta och själ har rymt, och börjar försöka ta hjärnan med sig. Jag har numera samma koncentrationsförmåga som en liten, liten fisk (för enkelhetens skull antar vi att dessa har mycket låg koncentrationsförmåga). Visserligen ser jag inget större fel i att vid vissa tillfällen befinna sig på det där mentala stadiet, där den lilla, lilla fisken också är. Tyvärr håller inte vardagen med. Den tycker jag ska skärpa mig, sluta drömma och stoppa ut näsan i kylan och duggregnet.

Egentligen är det inte det att jag vill ha tillbaka sommaren, backa tiden eller så. Inte vill jag heller spola fram den särskilt mycket, till nästa sommar. Höst och vinter och kalla tider kan vara ganska bra att uppleva. Jag vill bara inte göra det just nu.

Aja. Mina knogar matchar mina röda naglar i alla fall. Och det är väl trevligt.

2007-11-06

Bläsch.

Någon har bestämt sig för att det skulle vara ganska roligt att ge mig en förkylningsblåsa långt bak på tungan, alldeles på kanten precis sådär lagom så den hamnar i kläm mot mandeln varenda gång jag sväljer. Detta, för er som inte visste det, gör väldigt, väldigt ont.

Men det är ju SKOJ. Verkligen.

2007-11-01

Långsam

Jag är inte så konsekvent som jag skulle vilja vara, har jag nu märkt. Kanske ska bli lite mer aktiv på blogg-fronten? Fast just nu måste jag jobba. Skyyyndaskynda. Men snart, senare idag.