All those beautiful boyz, kings and queens and criminal queers

Jag tycker hemskt mycket om min farbror. I fredags var det släktmiddag för kusinen som fyllde 13, och som så många gånger förut fastnade vi i intensiva diskussioner om musik. Han driver en egen firma från hemmet, och är mycket, mycket musikintresserad. Vi har liknande musiksmak, och det är alltid lika roligt att åka därifrån med en lista på artister "jag bara måste lyssna på". Denna gång var det Cocorosie som stod högst upp på listan. Soundet är annorlunda, och det är älska eller hata som gäller. Min faster står på hat-sidan, och min farbrors mobil skickades runt så vi alla kunde lyssna på låten "Beautiful Boyz". Och jag är kär. Det är en fantastisk låt. Min farmor tyckte den var väldigt fin, farfar gillade inte den och pappa nickade smågillande. Men det vet jag inte om han gjorde för att han ville gilla den för min skull eller om han faktiskt gillade den på riktigt. Han sa också att han alltid gillade musiken jag spelade. Who knew?

Jag tvivlar på att det är särskilt många som läser detta, men gör du det så lyssna på låten.


Cocorosie feat. Anthony and the Johnsons - Beautiful boyz

Gargh!

Nej, alltså, nu måste jag sluta vara så förbannad hela tiden.


SKÄÄÄRPNING!

Förbannad

Ibland undrar jag om jag inte är lite för lättstött för mitt eget bästa. Egentligen finns det ingen anledning till att ta åt sig och överanalysera alla de grejer jag gärna gör, men det är rätt jobbigt att stå emot.

Jag är medveten om att jag inte kan frysa tiden. Jag kan inte hindra att mina vänner utvecklas och gå framåt. Jag kan inte tro att alla ska rätta sig efter vad jag vill. Det är så självklart att det är så, men ibland önskar jag att jag kunde frysa tiden.

Jag önskar att jag kunde frysa tiden och påverka allas framtida val så att det blir som jag hoppas. Jag vet att framtiden inte kommer att bli som jag hoppas. Jag vet liksom det, egentligen. Men jag kan ändå inte låta bli att stanna i min bubbla och tro på att allt kommer ordna sig och bli precis som jag vill ha det till slut.

Det skulle vara vår sommar. Det var du som sa det. Hur i helvete kan det då komma sig att du bara skiter i det?

Tack för att du står för vad du säger. Verkligen. Snällt.

Hesa röster gör ingen nytta

Som vanligt är jag alltså lite senare än alla andra, men nu har jag till sist också åkt på förkylning och halsont. Jag är trött och mår lite illa. Har fortfarande pyjamas på mig, jag borde duscha och ta en värktablett så jag kan åka till körteorilektionen klockan 18.15. Men OOOORKAAAAAAA.

Baaah, jag är så trött på allting idag.



Fast, å andra sidan ska jag få sällskap (förutom högarna med snorpapper), två kära bästa kompisar kommer hit och det blir Lucia Movie Night á la mitt vardagsrum eftersom vi var för sent ute att skaffa biljetter på SF. Nåväl, sånt händer. De ska titta på film, jag ska käka lite godis, dricka mängder med te samtidigt som jag låtsas att kolla men egentligen sover.

Jag har också kollat en massa på skolor och universitet, och det verkar just nu som det lutar åt att plugga ett år i England, antagligen London, på EFs språkskola. Där får jag läsa både engelska och saker med fotografi och reklam och media och iih. När man tänker på sådant kan man ju bli ganska glad.


Det får jag nog göra nu. När min hals kräver varmt honungsvatten och resten av kroppen bara hatar mig i allmänhet. Jag har ont i lilltån. Varför har jag ont i lilltån?

30 november

Grejen är att jag egentligen inte vet varför jag bloggar. Det är ju inte precis så att det är någon som läser detta (hej, om du skulle råka göra det), och egentligen är jag väldigt duktig på att vägra strömmen (alla skaffade Facebook, jag gjorde det för länge sedan och totalvägrade använda det bara för att alla andra började). Men när det gäller bloggande är det rätt svårt att låta bli, även om det råkar vara så att ALLA har en blogg. Eller flera för den delen.

Jag kan inte låta bli. Kanske är det för att jag här om dagen kom fram till att jag inte skriver längre. Jag pratade alltid om hur mycket jag älskade att skriva, och ett tag gjorde jag det väldigt mycket. Men sen bara...tog det slut. Inte för att orden tog slut, men de ersattes av andra saker; inte nödvändigt vis viktigare saker heller (TV-tittande och slösurfande är sällan särskilt engagerande...), jag slutade läsa böcker. Jag började fotografera, men det är inte riktigt samma sak. Man saknar orden, för trots allt är det något väldigt befriande med att skriva av sig - mitt mål är inte precis att få hela världen att läsa det jag skriver här; egentligen är min blogg totalt oviktig för alla andra. Men jag behöver den, för här kan jag skriva vad som helst, när som helst, hur som helst. Och det är, som vi alla vet, rätt trevligt.

Sleep tight

Idag är jag på jobbet och är duktig och skriver in siffror och sorterar papper. Det går dock i snigelfart, för min hjärna är inte med alls. Den ligger hemma i sängen och sover och återhämtar sig efter en tuff vecka med lite sömn.

Det vill jag också göra.

Just because

Jag tänkte egentligen skriva ett långt, långt inlägg och klaga på dagen; en sådan dag där det är alldeles för grått och alldeles för mörkt och alldeles för tungt för att överhuvudtaget fungera ordentligt.

Jag tänkte skriva att det var segt att gå upp efter fjärde natten i rad stannat uppe och gjort klart skoluppgifter som jag inte haft koncentrationsförmåga nog över för att göra dessa klara någorlunda snabbt och effektivt.

Men sedan kom jag fram till att det inte fanns vidare mycket att klaga på trots allt. Vissa dagar är bara gråa, deal with it. Visst, jag missade bussen, men jag hann med den som gick tio minuter senare och hann perfekt till lektionen. Jag fick lämnat in mitt ena arbete, och det andra som skulle redovisas som jag inte alls kunde (grupparbete där man ska kunna allas delar är rätt tuffa) blev uppskjutet till måndag. En andra chans, vad kan man göra annat än att bocka och tacka? Jag fick fikat med min mamma, som blev så glad när jag ringde och frågade om hon hade eftermiddagen ledig att jag skämdes lite för att jag inte är snäll mot henne oftare. Jag är stolt ägare till två nya kjolar som visar mina ben på ett lagom charmerande sätt, körlektionen gick strålande bra, bussfärden hem var inte jobbig; sittplats hela vägen. Mitt iPod-batteri höll sig ända fram till dörren. Jag har studiedag imorgon och ska jobba på ett ställe jag ofta har väldigt roligt. Alltså har jag kvällen fri, jag kan sega precis hur mycket jag vill. Och vi råkar ha choklad hemma. Te och choklad. Inga läxor, bara mjukisbyxor.


Det finns inget att klaga på. Nej, vissa dagar kan man inte låta bli att vara något annat än nöjd.

Inblick och ångest

Idag var jag på en mässa fullt med gymnasieungdomar som knuffades, broschyr-räckande händer ("MEN VARFÖR VILL DU INTE PLUGGA PÅ DETTA UNIVERSITET? VI HAR ALLT DU VILL HA-AA!"), och människor som luktade svett. Framtiden kryper allt närmare, och jag misstänker starkt att jag snart behöver sätta mig en eftermiddag beväpnad med en kopp te, ett block och en penna. Och kanske sisådär 100 post-it lappar för att markera alla "kanske".

Varför ska man veta redan nu vad man vill göra resten av sitt liv? Egentligen måste man ju inte det, egentligen kan du bara ta det som det kommer. Men jag är livrädd för att valen jag ska göra ska bli fel, att jag ska ha slösat bort de "finaste och roligaste" åren av mitt liv på något som inte alls blev som jag ville.

Jag vet att jag vill bort härifrån, jag vill resa och uppleva nya saker. Men samtidigt vill jag inte chocka mig själv (ty jag är en rädd liten hare när det kommer till väldigt mycket), genom att åka någonstans helt själv där jag aldrig varit förut och flytta dit och bara hoppas på det bästa. Jag kommer komma till flygplatsen, gråta blod och åka hem. Jag är bra på att backa ur när det gäller.

Jag borde verkligen inte göra detta just nu, jag borde nog sova istället.

Framtiden är ju trots allt inte här riktigt än.

Ja...

Det är bra, allt är bra. Det är mörkare, kallare och och mer deprimerande. Samtidigt är det ljusare, varmare och mysigare än jag minns. Tiden går fort, men det är bra, allt är bra.

Jomenvisst...

Sommarens spöken har kommit fram i form av två mailadresser på MSN. Man kan fråga sig varför nu, varför överhuvudtaget? Eller så kan man svara på det där "hey"-meddelandet, skratta lite åt ödet i största allmänhet och bara ta det för vad det är. Sommarens spöken.

På rymmen från det gråa

Idag var det en sådan dag där det aldrig blev riktigt just. Det är inte särskilt svårt att få hjärnan att förstå att det faktiskt snart är vinter. Kroppen däremot vill inte riktigt hålla med. Mina ben saknar solen, mina fötter saknar varm sand och vatten; mina händer förstår ingenting och har valt att bli kalla och torra. Knogarna protesterar genom att få huden att spricka. Bara sådär så det blöder lite grann och ser ut som jag varit i slagsmål. Eller, ja, jag antar att det är ungefär såhär händer ser ut när de varit i slagsmål; själv är jag ett ganska snällt barn, jag har inte varit i slagsmål. Inte så det börjat blöda på knogarna i alla fall.

Värst är det nog för mitt hjärta, tror jag. Mitt hjärta sjunger sommarvisor och befinner sig mestadels någon annanstans. Hjärta och själ har rymt, och börjar försöka ta hjärnan med sig. Jag har numera samma koncentrationsförmåga som en liten, liten fisk (för enkelhetens skull antar vi att dessa har mycket låg koncentrationsförmåga). Visserligen ser jag inget större fel i att vid vissa tillfällen befinna sig på det där mentala stadiet, där den lilla, lilla fisken också är. Tyvärr håller inte vardagen med. Den tycker jag ska skärpa mig, sluta drömma och stoppa ut näsan i kylan och duggregnet.

Egentligen är det inte det att jag vill ha tillbaka sommaren, backa tiden eller så. Inte vill jag heller spola fram den särskilt mycket, till nästa sommar. Höst och vinter och kalla tider kan vara ganska bra att uppleva. Jag vill bara inte göra det just nu.

Aja. Mina knogar matchar mina röda naglar i alla fall. Och det är väl trevligt.

Bläsch.

Någon har bestämt sig för att det skulle vara ganska roligt att ge mig en förkylningsblåsa långt bak på tungan, alldeles på kanten precis sådär lagom så den hamnar i kläm mot mandeln varenda gång jag sväljer. Detta, för er som inte visste det, gör väldigt, väldigt ont.

Men det är ju SKOJ. Verkligen.

Långsam

Jag är inte så konsekvent som jag skulle vilja vara, har jag nu märkt. Kanske ska bli lite mer aktiv på blogg-fronten? Fast just nu måste jag jobba. Skyyyndaskynda. Men snart, senare idag.

Hrmf.

Idag tampas jag med en gigantisk hög av läxböcker, virus på datorn och lackade möbler som inte alls vill byta look (dörren till byrån har slipats fyra gånger nu, NÄR SKA DEN GE SIG?). Ja, idag är jag minsann arg. Grr.

Harald, snigeln.

En ganska trevlig prick, tycker ni inte? Det är minsann inte alla som får äran att mötas av denna syn när de rullar upp persiennen på morgonkvisten. Minsann inte.

Tack, Harald.

Lagom

Idag har varit en trevlig fredag. Lagom krävande, lagom trevligt sällskap. Det aldrig så fina svenska ordet lagom passar bra in på en dag som denna. Skulle det inte varit för att det aldrig blev riktigt ljust idag (man går runt i en ständig dimma som säger att ljuset är på väg, men ack nej), och det ihållande trummandet mot mitt sovrumsfönster (och nej, det är ingen galen man som spelar låtsaspiano på rutan, såvida det inte är Gud som valt att göra detta med hjälp av regndroppar) så skulle detta varit en lagom lagom dag idag. För det finns dagar som förtjänar två lagom.

Dock inte denna dag.



Nu ska jag borsta tänderna, det känns som de är gjorda av sammet. Tvi.

1

Jag envisas alltid med att inte börja med allting när alla andra gör det, och det gäller även detta. Nu har jag också blogg.

Camilla, 14 oktober, gröna ögon, stadsbo. Använder lite för många kommatecken, lite för mycket parenteser; skrattar lite för mycket, drömmer lite för mycket, tänker lite för mycket.

Obotlig tidsoptimist, perfektionist, slarvig, omtänksam.

Jaha, nähä. Nu har jag också blogg. Välkommen.