Grejen är att jag egentligen inte vet varför jag bloggar. Det är ju inte precis så att det är någon som läser detta (hej, om du skulle råka göra det), och egentligen är jag väldigt duktig på att vägra strömmen (alla skaffade Facebook, jag gjorde det för länge sedan och totalvägrade använda det bara för att alla andra började). Men när det gäller bloggande är det rätt svårt att låta bli, även om det råkar vara så att ALLA har en blogg. Eller flera för den delen.
Jag kan inte låta bli. Kanske är det för att jag här om dagen kom fram till att jag inte skriver längre. Jag pratade alltid om hur mycket jag älskade att skriva, och ett tag gjorde jag det väldigt mycket. Men sen bara...tog det slut. Inte för att orden tog slut, men de ersattes av andra saker; inte nödvändigt vis viktigare saker heller (TV-tittande och slösurfande är sällan särskilt engagerande...), jag slutade läsa böcker. Jag började fotografera, men det är inte riktigt samma sak. Man saknar orden, för trots allt är det något väldigt befriande med att skriva av sig - mitt mål är inte precis att få hela världen att läsa det jag skriver här; egentligen är min blogg totalt oviktig för alla andra. Men jag behöver den, för här kan jag skriva vad som helst, när som helst, hur som helst. Och det är, som vi alla vet, rätt trevligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar