95: Seniors may get doughnuts after all

Jag vet inte vad det är med mig. Ena sekunden känner jag mig ändå rätt okej med situationen jag befinner mig i. Andra sekunden vill jag lägga mig i en hög på min säng (inte under täcket, för varmt för det) och bara sova till lucia så jag kan komma hem igen. Jag vill inte acceptera att det är här jag ska spendera min tid, inte med dessa människorna och ARGKHFKASJG, jag vet inte. Dessutom känns det som jag börjar bli förkyld. KUL.

På lördag morgon flyttar jag till ett annat residens och lämnar Elin här. Det känns konstigt och ensamt och ledsamt men jag tror det är det bästa, enda sättet vi båda skulle kunna stanna här var om vi bytte till ett delat rum och jag tror vi skulle gå varandra på nerverna om vi gjorde det. Så jag flyttar till det andra residenset och hoppas att jag kommer att komma på plats och bli mig själv igen. Jag vet inte riktigt vad jag håller på med, men jag känner mig så ensam och inkapslad trots att jag har hur mycket människor som helst omkring mig. Jag antar att det var smällen att komma hit och inse att jag dumt nog behövde åka såhär långt för att komma fram till att jag tyckte om den jag var som det var redan.

Jag saknar mitt hem och min familj, jag saknar mina vänner, jag saknar att köra bil och jag saknar regnet och kylan. Jag vet att jag inte borde tänka så mycket på vad jag önskar att jag hade här och istället försöka njuta av det jag har, men det är så svårt. Jag passar inte in i framtiden jag drömde ihop till mig själv, och nu när jag är här och inte kan fly någonstans känner jag det så mycket tydligare. Det enda jag kan säga som för tillfället kan uppfattas som någorlunda positivt är att jag har slutat gråta, men jag vet inte om det är för att jag börjar vänja mig eller för att tårarna helt enkelt tagit slut. Idag är bara en sån dag där jag känner mig som ett spöke, och ett jävligt ensamt sådant. Jag såg fram emot att maila hem och visa roliga bilder och berätta hur trevligt jag har det, istället smsar jag bara och säger hur mycket jag saknar alla. Om 47 dagar kommer min familj hit, om färre dagar än så kommer Cilla (<3) hit, och om 95 dagar åker vi hem. Alltid något.

Jag bara önskar att jag kunde anpassa mig fortare och börja trivas på riktigt. Just nu har jag ingenting att kalla hem eftersom jag bor i Elins studentrum tills jag får tillgång till mitt eget. Jag känner mig så tom, bara. Jag går runt någonstans på botten av brunnen och tittar upp och hoppas att det blir bättre. 95 dagar av detta kommer att göra mig till ett vrak. Alla andra verkar bara ha anpassat sig och må så bra och jag bara kan inte.

Aaah, bajs på detta.