Fint vägskäl, det här. Antingen väljer jag den ena vägen och hoppas på det bästa. Eller så väljer jag den andra och följer vad som egentligen är vettigt. Det enda jag har tänkt på senaste tiden är jag vill inte, men kan inte låta bli. Sedan när jag ändå står där känner jag mig som en lögnare.
Jag är världens hycklare, jag får vad jag vill och sedan vill jag inte ha det längre. Fast jag vill på ett sätt. Hej, jag är velig. KUL. Det är nog bra att jag åker till Irland och min storebror (2 veckor, aufwiederschnitzel, Sverige!) med familjen imorgon bitti. Flyget går om åtta timmar, om fyra ska jag gå upp. Kul att jag inte är klar med packningen. Jag har mest ångest istället. Bra timing, verkligen.
Fast det är nog bra timing. Inte min kassa packningsteknik utan att vi åker nu. En paus liksom. Vi kommer att ha internet alla dagar utom typ tre eftersom vi bor på värsta fancy lägenhetshotell, så jag har möjlighet att uppdatera ze blog om jag känner för det. Så inte adjöken, utan snarare ett vi ses lite senare. Förslagsvis när jag fått huvudet på rätt köl. Baah, orka. Nu ska jag packa. Puss på er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar