Runt två-tiden kom min lillebror (som inte är så liten utan snarare raka motsatsen) in och frågade om jag skulle äta lunch. "Hmhmhm, jaha, varför undrar du?" Minsann, var det inte så att potatisbullarna han lever på när han "lagar" mat (som den äkta tonårspojke han är) var slut, och nu när systern var hemma kunde man ju alltid passa på.
Såklart slutade det hela med att jag lagade en makaronirätt till honom och ignorerade min storebror som han stod bakom min rygg och hoppade upp och ner så hela rummet skakade. Äsch, min familj är rätt bra i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar