Det är som någonting sitter på mina fingrar om dagarna. Det är verkligen så det känns. När jag faktiskt har tid att skriva, inplanerat nästan, det är då ingenting kommer. Alls. Det kliar och jag vill inte alls skriva, noll inspiration, inga ord, inga känslor som kan trigga orden att komma någonstans, eller någonstans ifrån för den delen. De där torra bollarna som finns i öknen i alla cowboy-filmerna? Eller nej, förresten, hela jävla öknen? Min hjärna. Yep.
Däremot, när jag sitter som jag gör nu, när klockan närmar sig halv fyra (fy fan), jag borde sovit för länge sedan; huvudvärk och fruktansvärt sömnig (tränade på gym för första gången på flera år innan ikväll, och sov dåligt igår natt). Men ändåkan jag inte gå och lägga mig. För nu finns det någonting, jag har mina ord och jag vill göra meningar och jag vill få ut dem, för jag vet att jag har någonting att säga. Jag vet inte vad, men det finns här. Jag vill fylla sida efter sida med ord, mina ord. Helt plötsligt kom jag liksom bara på varför jag gör det här, varför jag vill skriva. Jag tänker ge med mig nu, b e h ö v e r s ö m n. Jag hoppas att orden sitter kvar imorgon. Av någon anledning tvivlar jag dock på det. Märpfghfppghh. Fan också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar