Ingenting är omöjligt, bara jävligt svårt

Jag hade sådan ångest när jag åkte till skolan att hälften kunde varit nog. Jag funderade länge på att hoppa över föreläsningen, eftersom "jag ändå inte har kurslitteraturen som krävs och jag har inte tittat i häftet än". Jomentjena. Jag tog mig i kragen, köpte en banan mot magkurret (jag tycker det är så fruktansvärt pinsamt när det kurrar och håller på när man sitter på en knäpptyst föreläsning), ryckte upp mig och tog tag i saker och ting. Jag fixade ett lånekort, lånade kursboken (som jag ska få från Adlibris i veckan, den från biblioteket får jag bara behålla i två veckor), antecknade flitigt på lektionen och har bestämt mig. Jag ska klara det här. Jag behöver inte vara bäst, hell, jag behöver inte ens vara särskilt bra alls. Så länge jag klarar mig så är det lugnt.

Funderade långt och länge på att hoppa av och ta ett jobb istället, och känner jag att jag kommer att misslyckas längre fram kanske det får vara ett alternativ då, men just nu så är det egentligen rätt soft jag har det. En föreläsning om dagen, ibland ingen alls (veckans schema; eftermiddagsföreläsningar på alla dagar förutom onsdag, då jag är helt ledig). Inte helt illa. Jag måste bara komma igång med jobbet också, så jag inte behöver leva på minimum längre.

Ja, men nu har jag i alla fall en plan. Lyyyyyyyyyyyysande, Sickan. Eller Alfons, som mitt nya smeknamn är. Tydligen är jag en kvinna av orden "Jag ska bara". Visserligen sant, men i alla fall. Kändes lite random. Alltså, för att peppa mig själv: Lyyyyyyyyyyyyyyyyyysande, Alfons. Helt enkelt lysande.