Eftersom jag fortfarande slemmar grönt från halsen (fråga inte, det är äckligt) och fortfarande behöver ta det lugnt, lufsar jag runt hemma med tights och diverse mjuka plagg den största delen av min tid. Igår var jag på stadsbiblioteket och lämnade tillbaka en hög med böcker och lånade en ny hög, och i lördags var jag till och med på en 20-årsfest och var med och åt gott och sådär innan jag blev akuttrött och de andra blev akutfulla och jag åkte hem. 20-årsfesten var nog lite för mycket för mitt mer och mer isolerade småsjuka jag, men inbjudan damp ner i brevlådan flera veckor innan jag blev dålig, och det var faktiskt roligt de timmarna jag var med.
Det börjar dock bli lite tjatigt nu, det här med att inte göra något speciellt. Jag har ju inte precis någon skolångest eller någonting som kallar på mig; jag har ett extra-jobb som väntar på pappas företag när jag känner mig redo för den biten, men det finns där och kommer inte att gå någonstans. Väldigt behändigt, faktiskt. Dock kommer det ta ett litet tag innan jag kommer komma igång med det, och de där grejerna som jag sköt undan på grund av stress tidigare har jag avverkat nu. Jag tuggar igenom diverse tv-serier och filmer, jag läser böcker och jag hittar en massa roliga recept (jag vet inte varför, men jag blir alltid så sugen på att laga mat och baka och sådär när jag har tiiiiiiid till det, men jag gör det sällan på den nivå jag vill egentligen). Mitt rum är rena bombnedslaget eftersom det är anpassat efter mitt lite mer sjuka jag, det vill säga att jag sover i min mycket bekväma utdragbara bäddsoffa (med extramadrass för ökad komfort) som tar praktiskt taget all ledig golvyta och alltså inte i min loftsäng. Den stora utbäddade soffan är alltså min bas och jag gör allting härifrån (om man bortser från vissa små avstickare till typ vardagsrummet och what not). Det är så mycket jag vill göra och så lite jag orkar, och nu börjar det bli så tråkigt när man ser hur alla rör sig vidare när man själv står väldigt mycket på samma punkt, eller snarare sitter på samma punkt...framför TVn. Jag försöker att aktivera mig stegvis för att så småningom kanske kunna göra någonting som inte är lika passivt som alla mina sysselsättningar är i dagsläget.
Nåväl, ibland blir det helt enkelt inte som man tänkt sig, men det är inte mycket jag kan göra åt det just nu. Istället går jag och lägger mig och sover gott, och tänker på att det i alla fall är skönt att jag inte har den där stora stressklumpen i magen längre. Så lugn som jag är nu har jag inte varit på länge. Och det är jag faktiskt tacksam för.
Det börjar dock bli lite tjatigt nu, det här med att inte göra något speciellt. Jag har ju inte precis någon skolångest eller någonting som kallar på mig; jag har ett extra-jobb som väntar på pappas företag när jag känner mig redo för den biten, men det finns där och kommer inte att gå någonstans. Väldigt behändigt, faktiskt. Dock kommer det ta ett litet tag innan jag kommer komma igång med det, och de där grejerna som jag sköt undan på grund av stress tidigare har jag avverkat nu. Jag tuggar igenom diverse tv-serier och filmer, jag läser böcker och jag hittar en massa roliga recept (jag vet inte varför, men jag blir alltid så sugen på att laga mat och baka och sådär när jag har tiiiiiiid till det, men jag gör det sällan på den nivå jag vill egentligen). Mitt rum är rena bombnedslaget eftersom det är anpassat efter mitt lite mer sjuka jag, det vill säga att jag sover i min mycket bekväma utdragbara bäddsoffa (med extramadrass för ökad komfort) som tar praktiskt taget all ledig golvyta och alltså inte i min loftsäng. Den stora utbäddade soffan är alltså min bas och jag gör allting härifrån (om man bortser från vissa små avstickare till typ vardagsrummet och what not). Det är så mycket jag vill göra och så lite jag orkar, och nu börjar det bli så tråkigt när man ser hur alla rör sig vidare när man själv står väldigt mycket på samma punkt, eller snarare sitter på samma punkt...framför TVn. Jag försöker att aktivera mig stegvis för att så småningom kanske kunna göra någonting som inte är lika passivt som alla mina sysselsättningar är i dagsläget.
Nåväl, ibland blir det helt enkelt inte som man tänkt sig, men det är inte mycket jag kan göra åt det just nu. Istället går jag och lägger mig och sover gott, och tänker på att det i alla fall är skönt att jag inte har den där stora stressklumpen i magen längre. Så lugn som jag är nu har jag inte varit på länge. Och det är jag faktiskt tacksam för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar