Oro

Jag är en person som är orolig av naturen. Jag oroar mig för allt, det bara är så och jag har accepterat det. Just nu oroar jag mig. Jag oroade mig igår när jag satt med bästis på akuten i sex timmar för att hon ska bli hemskickad för andra gången (kom tillbaka om febern är kvar; jaha, så de andra symptomen räknas bara om febern är kvar, och endast då?). Hon är där nu igen, för tredje gången och jag sitter här hemma och tycker synd om och tycker att det ska bli bra nununu.

Jag oroar mig för övrigt på precis samma sätt som min pappa gör. När det bara är lite grann sådär, när det gäller de närmaste och det inte är såååå farligt (när man liksom inte är rädd på allvar), då blir jag irriterad. Oroar jag mig mer blir jag arg. Speciellt när jag inte riktigt vet och är för långt ifrån. Detta tar jag gärna ut på alla andra. I lördags var jag jättearg, igår var jag ok för hon verkade ok och vi gnällde på alla dessa akutlarm och tyckte i hemlighet synd om människorna som var orsaken till akutlarmen. Idag var jag irriterad och småarg igen, och nu när jag verkligen oroar mig så finns det inte ett spår av ilska i närheten av mig. Nu är jag bara nervös för att ingen förstår varför hon är sjuk. När jag blev inlagd var det bara klämkläm på magen, kikkik i halsen och ojoj inte konstigt du mår som du mår fröken lilla, medicindroppnålar och två dagar senare så var det hem och vila och så var det bra med det massa veckors vila senare. No biggies, konkret och visserligen inte roligt, men ÄNDÅ. Man hittade, man behandlade och all is good in the hood. Sånt här hattande fram och tillbaka gör att oron trasar lite i nerverna och jag blir stirrig så det räcker och blir över för alla andra.

Tänker och skickar pussar och kärlek via sms och tycker att en av de bästa ska bli bra snarast. Jag hålls uppdaterad hela tiden och i natt ska jag sova med telefonen onaturligt nära örat så jag får veta så snart någon annan också vet. När man är tre som på något vis har kommit till att utveckla något slags omedvetet systerskap där man till slut glömt bort var man själv slutar och de andra börjar är det så svårt att förstå varför de man älskar över huvudtaget ska ha ont.




(Och jag vet att jag antagligen är alldeles för orolig för situationen egentligen, och att det för en utomstående må verka något tramsigt, men allt är relativt och jag vet att jag är alldeles för i de allra flesta situationer, och det har jag lärt mig att leva med och så bör nog andra också göra)