Det är officiellt. Alla Paulo Coelho-fan, förlåt, ni får hemskt gärna förklara er, men jag förstår inte. Jag gör verkligen inte det. Det var två tillfällen i Zahiren som jag inte halvdog av tristess och skulle det inte varit för att jag hade boken i a) uppgift på engelskan och b) köpt den själv hade jag med största sannolikhet a) slutat läsa eller b) eldat upp den. Eller kanske c) både och. Jag skrev en tankekarta (min lärare vill se processen) och imorgon på lektionen ska jag försöka analysera huvudpersonen. Grr. Jag blir arg bara jag tänker på det.För övrigt så kan jag ju vara glad om jag överhuvud taget hinner att andas i veckan. Arbeten till höger och vänster, projektarbete och inte att glömma-aja-baja, effin' körlektion och banka-in-teori-i-skallen-snarast-or-else. MEIN GOTT! Det allra värsta med det hela är att jag får helt och hållet skylla mig själv eftersom jag skjuter upp allt till sista möjliga stund och konstant tänker "det löser sig" eller "meh, det kan jag göra sedan".
Tyvärr har sedan redan varit, och kvar sitter jag här nu och hyperventilerar. TOPPEN. Tur jag har en fin bild på mitt te från fikan i Danmark att bjuda på, annars hade det blivit en bild på min skrivbordsstol. Jag svär till Gud, min rumpa kommer att växa fast här one of these days.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar