The present is well out of hand

När jag vaknade i morse kände jag en oerhörd tacksamhet riktad mot personen som uppfunnit mjukisbyxorna. Jag har slasat runt hela dagen med en styck mycket trevlig pussunge, hinkvis med te och två filmer som sällskap. Resterande ärtor kom i lagom tid till fotbollen (hej-och-hå-jag-älskar-Liverpool), dock måste det nämnas att matchen kändes lång idag. Inte för att det skulle vara av vidare intresse för någon egentligen, men i alla fall. Jag kan också konstatera att Control var en film i min smak, och imorgon ska jag definitivt fortsätta att lyssna på Joy Division. Ah, jag känner mig så upplyst. Haha. Fan vad jag är nördig.

Och på tal om min nördighet så kan jag berätta att jag har spenderat större delen av kvällen med att skriva en berättelse (skoluppgift jag inte gjorde och fick sådan totalångest över detta att jag var tvungen att fixa den i efterhand) om Arvid som är så ensam. Jag kände för att ge honom lite ångest, så nu håller jag bara tummar och tår att min lärare tar in den för jag är rätt nöjd ändå. För övrigt vill jag kräka lite för att jag har körlektion imorgon (orkaorkaorkaorka). Innan jag kastar in handduken för kvällen så bjuder jag på ett stycke text ur min korta berättelse om Arvid:

"Det tog ett tag för honom att checka in då damen som satt där visade inget annat än mycket tydliga tecken på någonting som vid läkarundersökning säkerligen kunde konstateras vara ganska långt framskriden senildemens. Hon sjöng en liten sång efter sjutton minuter och nio sekunder av oförståerligt svammel (Arvid räknade på den stora klockan som satt på väggen bakom damen) pekade hon på ett papper där Arvid skrev under med sin kladdiga namnteckning. Han tog emot nyckeln i en rostig nyckelring med en plastanka som tappat all färg och ena foten och vandrade upp för den långa, smala trappan med packningen på ryggen. Det var mörkt och Arvid strök först med handen längst den mjuka, tapetserade väggen för att hålla balansen tills han insåg att ett tjockt lager av damm övergav väggen för att istället hänge sig åt hans hand och irritera honom i ögonen. Arvid tänkte på hur mycket han betalat för att bo minst en månad i detta kyffe och lugnade sig genast. Han körde nyckeln i dörren med siffran 8 på och vred om. Låset knakade, men handtaget gick att trycka ner och han kunde kliva in i sitt nya, tillfälliga hem. Han släppte packningen på golvet med en duns."

Nu ska jag sova. Puss på er.