Sedan (BAMBAM-BAAAAAM!) händer det som inte får hända. Jag är en trams, och det är jag medveten om (I embrace it, so should you), och jag pillar med min fina kamera och är bara nöjd med livet efter att fått pratat ut. Men ack, vad är det jag gör? Jag skruvar lite på objektivet och helt plötsligt vill Timon inte samarbeta längre (nej, inte surikaten, min systemkamera). Error 99 står det, och jag blir plötsligt väldigt så tårögd och bannar mig själv för att jag tryckte på knappen som jag inte riktigt kom ihåg vad den gjorde (justerade skärpdjupet, men i panik-tillstånd minns man inte sådana saker och tänker definitivt inte alls på att det kan ha någonting med pillandet på objektivet att göra). Let-let på datorn, mer panik. Efter många om och men får jag dock rätt på fanskapet, och denna bilden tas. Lugnet sprider sig i kroppen, faran över-signalen ljuder från huvud till tåspetsar. Puuuh. Utandning helt okej.
När jag kom hem gjorde jag en lista på skoluppgifter jag är tvungen att ta itu med i helgen, och av någon anledning beslutade jag mig för att ta itu med det nu. Mitt i natten. Så det gjorde jag. Och nu sitter jag här, trött som få för att jag gjort två av tre uppgifter klara (skrivit konstrecension om senaste utställningen på Malmö konsthall, det ni! Perfekta humöret för att analysera konst, måste jag dock säga). Nu är det bara en måste-sak kvar.
Ah, lättnad. Nu ska jag sova. Jag känner riktigt hur min säng kallar på mig. Mjau.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar