Jag hjärta Gmail

(Den blir större om du klickar på den...)

Till syvende och sist har jag i alla fall solen som min vän

Idag sken solen, jag hade en inställd lektion så vi gick och fikade; jag satt vid kanalen och drack en smoothie och väntade på att min körlektion skulle börja.

Idag var alldeles lagom. Det var så fint. Jag är till och med sugen på att cykla. Så nu ska jag göra det.

Ser man på. Puss på världen idag.

The present is well out of hand

När jag vaknade i morse kände jag en oerhörd tacksamhet riktad mot personen som uppfunnit mjukisbyxorna. Jag har slasat runt hela dagen med en styck mycket trevlig pussunge, hinkvis med te och två filmer som sällskap. Resterande ärtor kom i lagom tid till fotbollen (hej-och-hå-jag-älskar-Liverpool), dock måste det nämnas att matchen kändes lång idag. Inte för att det skulle vara av vidare intresse för någon egentligen, men i alla fall. Jag kan också konstatera att Control var en film i min smak, och imorgon ska jag definitivt fortsätta att lyssna på Joy Division. Ah, jag känner mig så upplyst. Haha. Fan vad jag är nördig.

Och på tal om min nördighet så kan jag berätta att jag har spenderat större delen av kvällen med att skriva en berättelse (skoluppgift jag inte gjorde och fick sådan totalångest över detta att jag var tvungen att fixa den i efterhand) om Arvid som är så ensam. Jag kände för att ge honom lite ångest, så nu håller jag bara tummar och tår att min lärare tar in den för jag är rätt nöjd ändå. För övrigt vill jag kräka lite för att jag har körlektion imorgon (orkaorkaorkaorka). Innan jag kastar in handduken för kvällen så bjuder jag på ett stycke text ur min korta berättelse om Arvid:

"Det tog ett tag för honom att checka in då damen som satt där visade inget annat än mycket tydliga tecken på någonting som vid läkarundersökning säkerligen kunde konstateras vara ganska långt framskriden senildemens. Hon sjöng en liten sång efter sjutton minuter och nio sekunder av oförståerligt svammel (Arvid räknade på den stora klockan som satt på väggen bakom damen) pekade hon på ett papper där Arvid skrev under med sin kladdiga namnteckning. Han tog emot nyckeln i en rostig nyckelring med en plastanka som tappat all färg och ena foten och vandrade upp för den långa, smala trappan med packningen på ryggen. Det var mörkt och Arvid strök först med handen längst den mjuka, tapetserade väggen för att hålla balansen tills han insåg att ett tjockt lager av damm övergav väggen för att istället hänge sig åt hans hand och irritera honom i ögonen. Arvid tänkte på hur mycket han betalat för att bo minst en månad i detta kyffe och lugnade sig genast. Han körde nyckeln i dörren med siffran 8 på och vred om. Låset knakade, men handtaget gick att trycka ner och han kunde kliva in i sitt nya, tillfälliga hem. Han släppte packningen på golvet med en duns."

Nu ska jag sova. Puss på er.

Jösses

Nu tänker jag lägga upp två bilder som får representera kvällen. Dessa bilder är egentligen av föga intresse för någon eftersom de varken är särskilt estetiskt tilltalande eller intressanta överhuvudtaget om man ska vara på det humöret. Men nu är det så att jag hade den mysigaste kvällen med min kära Torkel (min närmaste medbrottsling som går under detta smeknamn efter en missuppfattning mellan oss en sommar för x antal år sedan), vi skrattade och hade trevligt. Kolla, det ser väl mysigt ut? För övrigt kan jag tillägga att största delen av bilden består av ett täcke som ligger på oss. Väldigt så gosigt.

Sedan (BAMBAM-BAAAAAM!) händer det som inte får hända. Jag är en trams, och det är jag medveten om (I embrace it, so should you), och jag pillar med min fina kamera och är bara nöjd med livet efter att fått pratat ut. Men ack, vad är det jag gör? Jag skruvar lite på objektivet och helt plötsligt vill Timon inte samarbeta längre (nej, inte surikaten, min systemkamera). Error 99 står det, och jag blir plötsligt väldigt så tårögd och bannar mig själv för att jag tryckte på knappen som jag inte riktigt kom ihåg vad den gjorde (justerade skärpdjupet, men i panik-tillstånd minns man inte sådana saker och tänker definitivt inte alls på att det kan ha någonting med pillandet på objektivet att göra). Let-let på datorn, mer panik. Efter många om och men får jag dock rätt på fanskapet, och denna bilden tas. Lugnet sprider sig i kroppen, faran över-signalen ljuder från huvud till tåspetsar. Puuuh. Utandning helt okej.


När jag kom hem gjorde jag en lista på skoluppgifter jag är tvungen att ta itu med i helgen, och av någon anledning beslutade jag mig för att ta itu med det nu. Mitt i natten. Så det gjorde jag. Och nu sitter jag här, trött som få för att jag gjort två av tre uppgifter klara (skrivit konstrecension om senaste utställningen på Malmö konsthall, det ni! Perfekta humöret för att analysera konst, måste jag dock säga). Nu är det bara en måste-sak kvar.

Ah, lättnad. Nu ska jag sova. Jag känner riktigt hur min säng kallar på mig. Mjau.

mars i allmänhet

Jag tror jag är lite överallt idag. Det jobbigaste just nu är att jag skulle vilja skriva så himla mycket. Jag tycker det är så fint med människor som kan öppna sig totalt och bara säga precis vad de vill, oftast med mycket vackra ord dessutom.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga, egentligen. Jag tror jag har tappat den lilla fokus jag hade på vardagen, och nu flyter koncentrationen ut i sanden och lämnar inga spår överhuvudtaget, att den faktiskt funnits.

Yep, det här var ju lyckat.

(Nu ska jag gå och väcka min ack-så social bästis. Fast jag älskar henne i alla fall. Trots att hon sover när vi ska umgås.)

Där ser man...

Oj, oj, det var värst vad jag fick besökare idag. Eller ja, allt är ju relativt, men i alla fall. Synd jag inte hade något intressant att säga bara. Här får ni en bild från Köpenhamn istället.

Vet ni, det gör ingenting om ni kommenterar. Det skulle jag bara tycka var rätt fint.

hrschhhhhrmhhh.

Jag blev sjuk. Idag ska jag spendera dagen med att dricka enorma mängder te med honung och tycka synd om mig själv. Mjau.

Hrmafphaschhrrcrsch, harkel

Idag kan min kropp inte bestämma sig för om jag ska bli förkyld eller inte. Jag är en fräck liten jävel och hoppas nästan att jag blir det så jag kan stanna hemma imorgon och kurera mig.


Fy, ibland är jag så lat att det gör ont.

Coffee craved like nothing else

Efter en lång skoldag, en (mycket) kort fika och ett relativt kort möte med vår projektmentor kan jag nu efter en kväll av skolarbete och slapp hemma konstatera att det ibland finns dagar när det är någon som bara tycker om en lite extra mycket. Idag var det någon som tyckte om mig lite extra, för trots att jag nästan somnade de två första timmarna i skolan (och hade ett enormt sug efter kaffe, jag som inte ens dricker detta), så fick jag ett meddelande om att min körlektion imorgon är inställd och jag måste ringa imorgon bitti och boka en ny. För er som då inte förstår, innebär detta att jag kommer hem någon gång runt 13 istället för 16. Så...

Wohoo!

Tick tack, tick tack

Det är officiellt. Alla Paulo Coelho-fan, förlåt, ni får hemskt gärna förklara er, men jag förstår inte. Jag gör verkligen inte det. Det var två tillfällen i Zahiren som jag inte halvdog av tristess och skulle det inte varit för att jag hade boken i a) uppgift på engelskan och b) köpt den själv hade jag med största sannolikhet a) slutat läsa eller b) eldat upp den. Eller kanske c) både och. Jag skrev en tankekarta (min lärare vill se processen) och imorgon på lektionen ska jag försöka analysera huvudpersonen. Grr. Jag blir arg bara jag tänker på det.

För övrigt så kan jag ju vara glad om jag överhuvud taget hinner att andas i veckan. Arbeten till höger och vänster, projektarbete och inte att glömma-aja-baja, effin' körlektion och banka-in-teori-i-skallen-snarast-or-else. MEIN GOTT! Det allra värsta med det hela är att jag får helt och hållet skylla mig själv eftersom jag skjuter upp allt till sista möjliga stund och konstant tänker "det löser sig" eller "meh, det kan jag göra sedan".

Tyvärr har sedan redan varit, och kvar sitter jag här nu och hyperventilerar. TOPPEN. Tur jag har en fin bild på mitt te från fikan i Danmark att bjuda på, annars hade det blivit en bild på min skrivbordsstol. Jag svär till Gud, min rumpa kommer att växa fast här one of these days.

Grr

Nej, alltså, förlåt. Men jag förstår inte grejen. Jag vill kasta boken hårt i Coelhos huvud och fråga vad hans problem är. 350 effin' sidor. 226 kvar. Puh.

Nu är det kokta fläsket stekt

Jag fick en släng av hej-och-hå-nu-ska-vi-vara-kreativa och köpte block, färg och penslar. Yes, jag har börjat måla. Jag som hatar att måla.

Hej hopp. Som det kan gå.

København

Köpenhamn var precis lagom. Jag vet att ordet lagom i detta fall kanske är något slätstruket, men det var precis så det var. Denna resa var lagom, i ordets mest positiva bemärkelse.

Oturligt nog blev min lillebror sjuk samma kväll vi kom dit, och dagen efter blev det en tur till över bron eftersom både lillebror och storebror skulle hem. Till min stora glädje fick jag ta med mig min bästa kompis som sällskap, och det var läskigt hur bra allt blev trots allt. Jag är inte precis känd för att se saker från den ljusa sidan när det inte blir som jag tänkt mig, men denna gång gick allt mer än okej.

Vi åkte till Louisiana, och jag blev förälskad i ett konstverk där det var en enkel blomma gjord av linjerat papper med"To Celia from Francois" skrivet på i blyerts. Det kittlade i både mun och mage och jag blev alldeles varm i kroppen. I all sin enkelhet lyckades detta konstverk sträcka ut en hand till mig, och jag är nu säkrare än någonsin på vad jag gillar och inte gillar när det gäller konst i allmänhet. Jag irriterar mig väldigt mycket på att jag inte skrev ner vad konstnären till det stora svartvita fotot med all text hette, för nu drömmer jag om ett konstverk med en konstnär som tills nästa gång jag åker dit kommer att förbli okänd för mig. Jag vet inte heller vem som gjort den enkla blomman. Grrr. Varför kommer man alltid på sådant efteråt?

Vi åt gott, vi shoppade och vi skrattade. Det var roligt att, som min kära pappa säger, "umgås som vuxna", samtidigt som jag och älskade bästis låg i 4, 5 timmar på vårt hotellrum och bara skrattade och pratade tills både ord och ork tagit slut och musklerna i kinderna och mage gjorde alldeles för ont.

Jag är oförskämt glad för att jag sitter här, en lördagskväll, iklädd mjuksbyxor (som inte är mina och jag har inte en aning om vem de tillhör), och inte har någonting jag måste göra.




Ah, nej, jag tror jag är rätt lycklig.

Clean as a whistle

Säsongen av Vänner jag tittade på tog slut, och kvar satt jag, alldeles snopen mitt bland skräpet. Tyvärr hade jag inte mer för tillfället, så då var mina undanflykter där med slut (när man inte lämnat hemmet sedan söndagnatt är man för övrigt en lat liten skit) och dammsugaren plockades fram. Här är rent nu, och det är rätt trevligt. Mina närmaste kumpaner kom förbi också och tvingade med mig till Konsum för köp av nödproviant (godis) till vår fina filmstund. Så nu har jag blivit vädrad också.

Något annat som också är rätt trevligt är att jag åker till Köpenhamn imorgon med familjen. Vi ska stanna där i två nätter, och även om vi är Malmöiter allihop så ska det bli rätt trevligt att komma bort lite. Fast det känns av någon anledning lite som att åka till Lund, jag vet inte vart jag fått det ifrån egentligen. Nåväl, jag har blivit lovad shopping och konstmuseum så nu är jag så lycklig så.

19 mars

Här sitter jag i mitt otroligt stökiga rum och gör absolut ingen ansats för att göra någonting åt detta. Min garderob har inte kunnat öppnas ordentligt sen i början av hösten någon gång, prylberget på mitt skrivbord växer för var dag som går. Jag har liksom fått göra stabila högar så jag har någonstans att ställa tekoppen och mitt vatten när jag sitter här och gör inget vettigt överhuvudtaget.

Fy vilken hemskt människa jag är. Nu ska jag titta på lite mer Vänner-avsnitt. Puss.

Fancy schmancy

Tisdag

Idag har jag spenderat dagen med att göra ingenting. Eller ja, ingenting och ingenting, det beror ju lite grann på hur man ser det. Jag har tittat på x antal Vänner-avsnitt (de är 20 minuter långa och magkrampsroliga, hur kan man låta bli?), jag har tecknat och ritat och kladdat i största allmänhet. Jag har däremot inte pluggat körteori och läst någonting i min engelskbok. Aja, man får ha lov någon gång också.




Runt två-tiden kom min lillebror (som inte är så liten utan snarare raka motsatsen) in och frågade om jag skulle äta lunch. "Hmhmhm, jaha, varför undrar du?" Minsann, var det inte så att potatisbullarna han lever på när han "lagar" mat (som den äkta tonårspojke han är) var slut, och nu när systern var hemma kunde man ju alltid passa på.

Såklart slutade det hela med att jag lagade en makaronirätt till honom och ignorerade min storebror som han stod bakom min rygg och hoppade upp och ner så hela rummet skakade. Äsch, min familj är rätt bra i alla fall.

Effin' great.

Idag har jag inte gått utanför dörren förutom de trettio sekunderna jag hämtade posten (två tjocka buntar reklam och två räkningar, ingenting till mig vilket gjorde det hela totalt onödigt). Vinterns första snö för min del, och nu under kvällen har det lagt sig och TVn slutade att fungera. Jag är på ett fullständigt vidrigt humör och har varit det en större del av dagen. Grejen är att jag vet precis varför jag är det också, jag vill bara inte göra någonting åt det. Jag vill stänga av datorn och mobilen, gör mig onåbar lite grann och bara försvinna ett tag. Det är oerhört frustrerande att inte veta vad man känner, eller eller snarare veta vad man känner men inte ha guts att göra någonting åt situationen.

Jag gillar inte dig. Jag tror inte det. Inte på detta sätt, inte nu. Och jag vet inte om jag gör det senare heller. Fan.

Honey, I'm home

Efter en helg i mellansverige med alldeles för lite sömn och (för vissa pussungar) för mycket alkohol var det extremt skönt att komma hem och lägga sig i sin säng. Jag somnade så fort jag nuddade kudden, och vaknade med ett ryck 10 timmar senare. Vi hade dock väldigt roligt, och som vanligt är jag så tacksam över att jag har de vänner jag har (Spanien kommer att bli effin' great med er, ärtor). Trots att vi på grund av slarviga huvuden missade vi bussen hem och fick köpa sista minuten-biljetter till tåg istället. Tacka vet jag mamma som räddar situationen. Dig älskar jag också hemskt mycket.

För övrigt har jag inte alls fått rätsida på mitt huvud när det gäller någonting, men just nu är jag alldeles för disträ med vissa yrsel-tendenser för att ens bry mig om detta. Det får lösa sig någon annan dag.

Idag är min plan att göra ingenting, och det ska jag fanimig njuta av.

Badly drawn boy

Everybody needs to know it's the year of the rat
Every day we've got to hold on
'cause if we hold on we could find some new energy

One plus one is one - together
One plus one is one - forever
One plus one is one - together
One plus one is one - forever

Först tyckte jag videon var rätt ful. Sen blev den rätt fin ändå.
Trots allt.

Lite slöseri

I morse kände jag verkligen inte för att gå på eftermiddagslektionen (14.30-16.30, wihoo), även om förmiddagslektionerna försvann för min del för ett optikerbesök (jag har haft så mycket problem med min syn med start i somras att det numera klassas som ett mycket giltigt skäl att vara frånvarande). Min hals gör ont, mitt rum är så äckligt smutsigt. Jag måste byta linstyp IGEN, jag har beställt glasögon (marhhhghhdhehehehe, micket micket fina), fikat med mamma och köpt ett ljus. Och lite böcker.

När jag åkte hem för att hämta min väska och ta bussen till skolan och lektionen hade jag ställt in mig på att stå ut, jag hade verkligen det. Mitt omedvetna var på min sida idag, för jag drack en cafe latte utan att ta tablett (hej, jag är laktosintolerant och icke-kaffedrickare egentligen).

Så ni kan ju räkna ut varför jag är hemma. HAHAHA.



(Fast jag har rätt dåligt samvete i alla fall för min mage har lugnat sig lite. Så jag ska nog städa. Eller så gör jag inte det.)

080304

Lina Scheynius är för övrigt en av mina favoritfotografer.
I brist på annat att säga.

Besluuut

Jag vågade. I höst åker jag till Montpellier, 13 veckor; med stöd av Elin.
Lära sig lite franska, lära sig människor. Lära mig mig själv.


WOHO!

(Nu måste bara de förbenade papperna komma någon gång också...!)