På rymmen från det gråa

Idag var det en sådan dag där det aldrig blev riktigt just. Det är inte särskilt svårt att få hjärnan att förstå att det faktiskt snart är vinter. Kroppen däremot vill inte riktigt hålla med. Mina ben saknar solen, mina fötter saknar varm sand och vatten; mina händer förstår ingenting och har valt att bli kalla och torra. Knogarna protesterar genom att få huden att spricka. Bara sådär så det blöder lite grann och ser ut som jag varit i slagsmål. Eller, ja, jag antar att det är ungefär såhär händer ser ut när de varit i slagsmål; själv är jag ett ganska snällt barn, jag har inte varit i slagsmål. Inte så det börjat blöda på knogarna i alla fall.

Värst är det nog för mitt hjärta, tror jag. Mitt hjärta sjunger sommarvisor och befinner sig mestadels någon annanstans. Hjärta och själ har rymt, och börjar försöka ta hjärnan med sig. Jag har numera samma koncentrationsförmåga som en liten, liten fisk (för enkelhetens skull antar vi att dessa har mycket låg koncentrationsförmåga). Visserligen ser jag inget större fel i att vid vissa tillfällen befinna sig på det där mentala stadiet, där den lilla, lilla fisken också är. Tyvärr håller inte vardagen med. Den tycker jag ska skärpa mig, sluta drömma och stoppa ut näsan i kylan och duggregnet.

Egentligen är det inte det att jag vill ha tillbaka sommaren, backa tiden eller så. Inte vill jag heller spola fram den särskilt mycket, till nästa sommar. Höst och vinter och kalla tider kan vara ganska bra att uppleva. Jag vill bara inte göra det just nu.

Aja. Mina knogar matchar mina röda naglar i alla fall. Och det är väl trevligt.