Tiden går för fort

Det gör lite ont i hjärtat att jag ska gå upp om fem timmar för att sätta mig i bilen och vinka av min bror på Kastrup. Ögonen tåras av mammas tårar, och jag skäller lite på henne för att hon är tramsig och gråter redan nu. Mest för att jag inte ska göra det. Det känns som hela jag är fylld med tårar över allt möjligt, från knäna hela vägen upp till ögonen. Jag gråter en skvätt för att kvällens middag var den sista familjemiddagen på det gamla vanliga viset, jag gråter för att det verkligen är slutet på någonting nu, och det är inte jag som har bestämt att det ska vara det. Jag gråter för att tiden går för fort, för att för mycket händer just nu för att jag ska klara av att ta in allt, men framför allt gråter jag för att jag kommer sakna honom så hemskt, hemskt mycket. Min fina, fina storebror.