Det gick inte att pausa tiden. Alla grät, till och med min lillebror. Även om han försökte låta bli. Mamma gråter fortfarande och så fort jag tänker på det gör jag det också. Separationsångesten är stor. Jag tror inte att jag riktigt har förstått det än. Och jag gråter ändå.
2008-06-14
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
vännen <3
SvaraRaderafyfan ja... inte för att jag riktigt förstår men...
SvaraRaderastackars din mamma ändå, snart sticker du till frankrike!! <3
och bara så du vet, i miss you like hell! :$
Som tur är det, så är det inte för evigt.. Han kommer tillbaka, men tids nog flyger vi alla ur boet..:)
SvaraRaderaOoooh! Men du. Det gör ont. Det gör det. Men samtidigt. Det ordnar sig. jag lovar!
SvaraRadera